Språkhörnan

Som ett jehu

Man brukar säga att någon ”far fram som ett jehu”. Men vad är ett ”jehu”?

Frågan är fel ställd, som politikerna brukar säga. ”Jehu” är inte ”något” utan ”någon”. Jehu var en profet och kung, som finns omnämnd i Bibelns Gamla Testamente. Han ansåg sig stå i direkt förbindelse med Gud. Och Guds order till Jehu innebar allt som oftast att Jehu skulle dräpa en eller flera uppstudsiga personer.

JehuJehus huvudsysselsättning var alltså att med Guds fullmakt fara omkring och hugga huvudet av folk. Inte sällan var det hela stadsbefolkningar som gick åt. Om man slår upp Jehu i Bibeln (bibeln.se), får man fram flera sidor som räknar upp ett stort antal personer som Jehu har slagit ihjäl, med gudomligt mandat.

Om man ska uttrycka sig korrekt, ska man alltså inte säga ”Han for fram som ett jehu", utan ”Han for fram som Jehu”. Men notera alltså, att Jehus framfart var en ganska blodig historia. Att ”fara fram som Jehu” innebär att bära sig åt som en massmördare. Och det är nog inte många, som vill bli karakteriserade på det sättet.

Man kan kanske tillägga, att om man anser kristendomen vara en fridens och fredens religion, då har man nog knappast läst Bibeln.

Basti

Svenska språket - en stormakt

Sverige är ett litet land, som sällan syns i internationella media. Men det är inte alltid vi är så obemärkta. Ibland blir man positivt överraskad. Till exempel när det gäller språket. Det är nämligen så, att svenskan är en språklig stormakt.

98 procent av världens språk har färre talare än svenskan! Det trodde ni inte, va?

Det visar sig nämligen att världen vimlar av språk (hur många, det vet nog ingen), och att de flesta språk har tämligen få talare.

SVenska flagganSvenska talas i Sverige, Finland, Åland och delar av Estland, av i runda slängar 10 miljoner talare. Sveriges ”stormaktsställning” bland världens språk kan kanske avfärdas som en lek med statistik, men faktum är att svenska studeras här och där i hela världen, från Kina till USA. Efterfrågan på studier i svenska är större än tillgången på svensklärare och andra resurser.

I mängder av små språkgrupper världen runt kämpas det hårt för att behålla och återuppliva obetydliga språk, till exempel flera olika varianter av samiska. Detta anses vara berömvärt, och bland annat av godo för dessa gruppers självkänsla. Men statistiken säger något annat.

Språket Swahili talas som första- eller andraspråk av över femtio miljoner invånare i flera länder i östra och centrala Afrika. Förstaspråkets utbredning har ökat markant, och en viktig konsekvens av detta är att de etniska motsättningarna i nämnda delar av Afrika har dämpats påtagligt.

Och detta är ju egentligen en tämligen självklar konsekvens: Personer som talar samma språk, har större förutsättningar att komma överens.

Många, till exempel undertecknad, gnäller ofta över engelskans utbredning. Det borde vi alltså egentligen inte göra, eftersom engelskans utbredning bidrar till att skapa fred i världen.

Basti

Vi ser mycket allvarligt på det här

VinterväglagLåt oss säga, att det har hänt något ute i samhället. En katastrof, en skandal, eller något annat smaskigt. Kanske är det årets första snöfall. Detta kommer alltid som en total överraskning. Hälften av landets bilister får inte igång bilen, och hälften kör i diket. Media ser sig snabbt omkring efter en syndabock att hänga ut.

Naturligtvis blir det en politiker, som får ta smällen. Medias utsände reporter spänner ögonen i det stackars snöborgarrådet, och frågar: ”Jaha, och vad tänker ni göra åt det här?”

”Tjaa”, säger politikern, ”Jag har ingen aning, faktiskt. Vi blev totalt överrumplade. Vi trodde inte att det skulle snöa i år, så vi ställde in snöplogarna, skickade hem snögubbarna och hoppades på det bästa:”

Nej, så sa politikern naturligtvis inte. Politiker har sitt eget språk. I en sådan situation tänker politikern: ”Vad fan ska jag säga? Jag måste pladdra på med någonting.” Så politikern tar till det allra vanligaste politiska standardsvaret: ”Vi ser mycket allvarligt på det här”. Och sedan pladdrar han på om vikten av god snöröjning, skyller på oppositionen, hänvisar till en sittande utredning, och hoppas att reportern har glömt vad han frågade. Eller somnat.

Ja, det där vet ni redan, förstås. Den nyhet som jag härmed vill meddela, är att det har skett en liten förändring i det grundläggande politikerspråket. Frasen ”Vi ser mycket allvarligt på det här”, har blivit så sliten att till och med vanligt folk förstår att det är en undanflykt. Därför har politikerna fräschat upp floskelförrådet med en alldeles ny replik:

”Vi ser med oro på det här”.

Att vara orolig låter lite mer hänsynsfullt och engagerat än att ”se allvarligt”. Så man kan väl säga att det är ett språkligt framsteg.

Basti

Grädde på moset

Det är sällan jag gör några inlägg på den här sidan (Språkhörnan). Det beror inte på att det är svårt att hitta språkliga grodor. Tvärt om, nu för tiden är de så många att jag inte vet var jag ska börja.

Rena missförstånd är vanliga. När någon använder ordet ”kylslagen”, så tror hon nästan alltid att det betyder ”ganska kall”. Men ordet är lite mer raffinerat än så. Det betyder ”berövat något av sin kyla”. Om du får en iskall öl, så kan det hända att du vill ha den kylslagen, vilket innebär att du vill ha den ”inte fullt så kall”.

Uttrycket ”att lägga lök på laxen” är ett exempel på när missförståndet övergått i ren förvirring. Uttrycket var från början negativt, men förekommer numera i både positiv och negativ mening. ”Grädde på moset” var från början positivt, men numera används det i bägge betydelserna. När ett uttrycks betydelse är så utsuddad, blir uttrycket oanvändbart.

Ordparet ”knappt/nästan” är det få som förstår innebörden av. Om jag säger att jag tjänar ”knappt trettio tusen i månaden”, så innebär det att jag tycker att min lön är låg. Säger jag däremot att ”jag tjänar nästan trettio tusen i månaden”, då är jag nöjd med min lön. Nyligen hörde jag i P1 att Tyskland hade tagit emot ”knappt en miljon flyktingar”. Men det framgick av sammanhanget, att talaren ansåg att antalet i Tyskland mottagna flyktingar var högt. Talaren borde alltså ha sagt att Tyskland hade tagit emot ”nästan en miljon flyktingar”.

En annan språkgroda är när man säger ”ett femtontal personer”.

”Ett tjugotal” är ett ungefärligt antal som ligger mellan 20 och 29, och ”ett åttiotal” ligger mellan 80 och 89. Användningen av dessa uttryck vilar på vårt tiosiffriga talsystem. Innebörden blir klarare i samband med årtal. Där förstår alla hur det ska vara. Jag har aldrig sett någon skriva att något hänt på ”1915-talet”.

Den klassiska satirtidningen Grönköpings Veckoblad håller det svenska språket högt. För att pika dem som säger ”femtontal”, brukar GV till exempel säga att ”ett tjugotretal personer hade samlats å postkontoret”.

Basti

En röd linje

Jag är fyrtiotalist, och tillhör således den äldre generation som anser att allt var bättre förr. Så var det förstås inte. Men jag vill ändå inte ge med mig fullständigt: Det finns faktiskt ett och annat som var bättre förr. Exempelvis mediapersoners språkbehandling.

Till för ett halvsekel sedan ansågs det att de personer som framträdde i offentliga media hade en moralisk plikt att sträva efter att behandla språket så korrekt som möjligt. I dag är det inte riktigt så. Om man anmärker på någons felaktiga språkbruk, så möts man ofta av attityden ”Amäh, vaddåra asså, dom fattar ju vad jag menar, typ liksom”. Något ”rätt” eller ”fel” finns inte längre. Det som förr var språkliga felaktigheter som borde rättas till, kallas numera ”den moderna svenskans utveckling”. Om någon säger fel en gång, så är det fel. Men om någon säger fel en gång till, då blir det rätt.

En yttring av denna filosofi är, att det numera är helt acceptabelt att använda uttryck och liknelser som man inte förstår innebörden av. Ett aktuellt exempel är uttrycket ”en röd tråd”.

”En röd tråd” betyder ungefär ett parallellt tema som i bakgrunden följer den huvudsakliga redogörelsen. Man kan till exempel säga att ”författarens ensamhet gick som en röd tråd genom hans självbiografi”.

Bakgrunden till denna ofta använda liknelse är följande:

RepslageriFörr i tiden gjordes tågvirke (grova rep) till sjöfarten enbart för hand, och blev därför mycket dyrbart. Och det som är dyrbart, blir också stöldbegärligt. Stölderna drabbade särskilt örlogsflottan.

Där hittade man till slut på en fiffig stöldmärkning. Inuti själva repet vävde man in en röd tråd, som löpte utmed repets hela längd. Eftersom tråden var invävd, gick det inte att få bort den. Alla kunde lätt se att detta rep tillhörde örlogsflottan, och därmed blev repet värdelöst för tjuvar och hälare.

Nutidens mediapratare vill gärna svänga sig med flotta uttryck, men orkar inte ta reda på bakgrunden. Därför blir det ofta fel. De säger till exempel ”en röd linje” i stället för ”en röd tråd”. Och känner man inte till ett uttrycks innebörd, är det lätt hänt att man missförstår det helt och hållet, och så framstår man som en okunnig pladdermakare.

Basti

Professorskan vaknar

Förr i tiden, för något drygt halvsekel sedan, fick gifta kvinnor låna glansen av sina mäns status och titlar. Hustrun till en konsul tilltalades ”konsulinnan”, ingenjörens fru kallades ”ingenjörskan”, kaptenens fru kallades ”kaptenskan”, och så vidare.

En professors fru kallades alltså för ”professorskan”. En kvinnlig professor kallades dock ”professor”. Titeln professor var – och är – således könsneutral. Men nu har man börjat pillra i den akademiska titulaturen. Det verkar som om man försöker väcka liv i ”professorskan”.

Under de senaste decennierna har det bedrivits en hysterisk jämställdhetskampanj, så att säga i ordböckerna. Exempelvis har man givit sig på uttrycket ”professor emeritus”. Den titeln har hittills varit könsneutral, det vill säga att en professor som pensioneras, men fortsätter att vara yrkesverksam vid sitt universitet, kallas ”professor emeritus” antingen den är man eller kvinna. Men nu har könsaktivisterna börjat kalla en kvinnlig professor emeritus för professor emerita. Jag ber härmed att få anmäla, att jag anser denna form vara språkligt felaktig.

Av de levande språken är nog franskan det som är mest likt latinet. Därifrån hämtar jag min argumentering:

Säg att jag är på resa i Frankrike, och vill tala med en guide. Guiden jag söker, är händelsevis kvinna. Jag går till en franskspråkig reseledare och frågar: ”Ou est le guide?” det vill säga ”Var är guiden?” Reseledaren pekar på guiden och svarar: ”Il est la”, det vill säga ”Han är där”.

Professor BahltazarAlltså: Trots att den efterfrågade guiden är kvinna, så svarar reseledaren: ”Han är där”. Pronomenet ”han” styrs av det språkliga könet på  huvudordet ”guide”, som är maskulinum.

Jag hävdar att den latinska grammatiken fungerar likadant. Ordet ”professor” är maskulinum. Ändelsen på ordet ”emeritus” styrs av det maskulina ordet ”professor”. Därför ska det – hävdar jag – heta ”professor emeritus” oavsett om titelbäraren är man eller kvinna.

Om man nu nödvändigvis vill gödsla med krystade femininformer i det svenska språket, så måste man i det här fallet uppfinna en femininform av ordet ”professor”. Låt oss säga att vi väljer att kalla en kvinnlig professor för ”professora”. I så fall skulle en professors kvinnliga kollega kallas ”professora emerita”.

Jag är ingen mullig mansgris, men jag reagerar när jämställdhetsniten tar sig rent larviga former. Riksdagens ordförande bär titeln ”talman”, oavsett vilket kön titelns bärare har. Ändelsen ”man” är alltså i det här fallet könsneutral. Därom är alla överens. Varför kan då inte en kvinnlig polisman få vara talesman? Och varför kan inte en styrman få heta Greta? Själv är jag beredd att gå så långt som att anse att en kvinnlig soldat (soldatska?) borde kunna utses till ”riktkarl”. Och jag ryser vid tanken på att fartyg ska framföras av ”styrpersoner”.

Men frågan är alltså: Har jag rätt eller fel i min förmodan att den påhittade termen ”professor emerita” är språkligt felaktig?

Basti

Språkfel orsakar krock?

Det finns en hel del att klaga på, när det gäller den nutida språkbehandlingen. Den senaste ”nyheten” är att man förväxlar orden ”stanna” och ”stoppa”. Rätt användning är att jag själv stannar, medan jag stoppar någon annan. Numera är den distinktionen utsuddad. Dagens mediefolk skriver eller säger ”Han blev stannad av polisen”. Det anser jag vara ett språkfel på småbarnsnivå.

Den typen av språkfel gör språket otydligt. Jag blev till exempel uppmanad av en GPS att ”stanna i höger körfält”. Det var en fullständigt idiotisk uppmaning, eftersom jag befann mig på en motorväg, där det som bekant är förbjudet att stanna. Att följa den nämnda uppmaningen kunde ha orsakat böter, eller i värsta fall en krock. Efter en stund insåg jag att den syntetiska damrösten menade ”ligg kvar i höger körfält”.

Men det inträffar faktiskt att någon kreativ person hittar på ett praktiskt användbart ord. När man har ett par strumpor med för hård resår, orsakar resåren fördjupningar i huden. Sådana märken hade vi ingen benämning för, förrän någon kom på att kalla det för ”strump-bett”.

En explosionsmotors cylindrar fylls med en ”dimma” av bränsle. Denna dimma sugs in i cylindrarna när kolvarna dras ut. Vill man sätta lite extra sprutt på motorn, kan man förse den med en turbo. Det är en kompressor, som trycker in mer bränsle i cylindrarna, och på så sätt ökar motorns effekt. Det är inte så svårt att räkna ut att en sådan motor kallas ”turbomotor”. Men vad kallas då en explosionsmotor som inte har någon turbo?

Jo, förstås: ”sugmotor”.

Basti

Sympati för Hitler?

Som jag skrev i min artikel ”Återinför språkpoliserna !” (sidan ”Språkhörnan”, 2016-03-08) har i det svenska språket etablerats ett antal snobb-ord. Jag avser ord som tillmäts en felaktig betydelse, med avsikten att användaren ska framstå som finare och mer intellektuell. Man säger till exempel ”epicentrum” när man menar ”centrum”, och man säger ”teknologi” när man menar ”teknik”.

Det senaste snobbordet är ”empati”, som ordsnobbarna använder när de egentligen menar ”sympati”.

Adolf HitlerOrdet ”empati” innebär enligt Nationalencyklopedin ”Förmåga att leva sig in i en annan människas känsloläge och behov”. En sådan förmåga måste till exempel en skådespelare ha. En skådespelare som framträder i rollen som Adolf Hitler måste ju försöka föreställa sig hur Hitler tänkte, kände och reagerade. Detta innebär dock inte på minsta sätt att skådespelaren har någon medkänsla för Adolf Hitler.

”Medkänsla” är det svenska ordet för sympati (av grekiskans sympatheia). Ordet ”sympati” är tämligen vanligt förekommande, och de allra flesta vet vad det betyder. Men ordsnobbarna nöjer sig inte med att använda ord som alla förstår. De är på ständig spaning efter ord som låter lite finare.

Ordsnobberiet har dock motsatt verkan. Den som använder fina ord som han inte förstår, framstår som löjlig, fåfäng och okunnig. Tyvärr är ordsnobbarna vanligast förekommande bland mediafolket. Och mediafolket följer sina ledare, viljelöst som sjögräs i dyning. Detta innebär i sin tur att ordsnobberiet oftast så småningom sprider sig även till vanligt folk. Och slutresultatet blir då att svenska språket tar skada, och mister något av sin tydlighet. Och den som inte kan skilja på ”sympati” och ”empati” kan orsaka allvarlig skada.

Basti

Återinför språkpoliserna!

Jag har tidigare skrivit om det jag kallar ”ordinflationen”, det vill säga att man ändrar beteckningen för en viss företeelse, så att det ska låta finare. Man säger till exempel ”teknologi” i stället för ”teknik”, och man säger ”epicentrum” i stället för ”centrum”.

Jag hade hoppats att detta oskick skulle förklinga, men så blev det tyvärr inte. Det har snarare ökat.

RiksdagenEn riksdagsman, som får ordet i en debatt, säger ”tack, herr talman”. Men den artigheten räcker tydligen inte. I dag hörde jag en riksdagsman säga ”tack så mycket, herr talman”.

Detta förekommer inte bara i riksdagen, utan allmänt. Man säger numera inte att någonting är bra, utan att det är ”mycket bra” eller till och med ”jättebra”. Och därmed äter sig ordinflationen in i språkbruket. ”Jättebra” har numera samma betydelse som ”bra” hade förut. Vill man ta i lite extra, så räcker det alltså inte med ”bra” – man måste säga ”jättebra”. Till slut har ”jättebra” blivit så urvattnat att det måste ersättas av ”jätte-jätte-bra”. Jag har till och med hört ”jätte-jätte-jätte-bra”, även i formella sammanhang.

Jag förstår att språket måste utvecklas, och att vi måste acceptera att det förändras. Jag har inga problem med det. Jag accepterar utan svårighet att vissa skriver ”mej” och ”dej” i stället för ”mig” och ”dig”. Men det jag har svårt med, det är slarv och okunnighet. De flesta som säger ”epicentrum” har ingen aning om vad ”epi-” betyder. De tycker bara att det låter flott.

Ett sådant ordmissbruk får till följd att språket blir luddigt och svårtolkat. Och jag anser att detta redan har skett.

Förr i tiden ansågs det att man kan ställa högre krav på korrekthet i språket hos den som använder språket i sitt yrke. Det kravet har sedan länge försvunnit. Dagens mediemänniskor avkrävs inte ens godkänt betyg i svenska.

Fordomdags hade alla större medieföretag anställda språkvetare, som höll reportrar och redaktörer i herrans tukt och förmaning. Några av dem finns fortfarande kvar, men ses över axeln. ”Språkpoliser”, kallas de föraktfullt. Jag tycker det är dags att återinföra dessa professionella språkvetare, och höja deras status.

Basti

Dyrbara bössor

Avtryckarmekanismen på gamla svartkrutvapen kallas för ”lås”; luntlås, hjullås, flintlås, slaglås. Hur kommer det sig? En avfyringsmekanism har ju inte någon inlåsande funktion, utan tvärt om en utlösande funktion.

Förklaringen är följande: Under tiden före 1800-talets snabba tekniska utveckling, fanns det inte så många avancerade tekniska produkter. En av de mest åtråvärda och dyrbara mekanismerna som tillverkades av de skickligaste finsmederna, var just låset (dörrlås m m).

FlintlåsLåsen utvecklades efterhand till tekniska konstverk. De var mycket åtråvärda bland välbärgade adelsmän, som ville imponera på sina ”kolleger”. På muséer kan man ibland få se stora och konstfärdigt utförda dörrlås. Dessa lås har aldrig varit monterade i någon dörr – de är helt enkelt redan från början tillverkade enbart för att imponera på betraktarna, och höja sin ägares status.

Snart utvidgades betydelsen av ordet ”lås”. Det fick en förnäm klang, och de avancerade låsen blev symboler för mekanismer i allmänhet. Sålunda kom även avfyringsmekanismer att kallas ”lås”. Och även vapen kom att bli dyrbara statussymboler. De mycket vackra antika vapen som idag finns på museer, har ofta aldrig avfyrats.

För övrigt har denna manliga fåfänga inte förändrats under seklernas gång. I den brittiska TV-serien ”TopGear” förevisade programledaren, Jeremy Clarkson, den senaste modellen av den klassiska lyxbilen Rolls Royce. Ur ett specialfack baktill i bilen plockade Clarkson fram ett handgjort och vackert graverat hagelgevär, och konstaterade: ”Den här bössan är dyrare än bilen”.

Basti

Att vara ensam på engelska

Kommissarie Gently

Här om kvällen tittade jag på en av de massproducerade polisserier man numera matas med per televison. Det var den engelskspråkiga TV-serien ”Kommissarie Gently”.

Kommissarien satt och språkade med en kvinnlig bekant. Hon ansåg att Gently var beklagansvärd, eftersom han inte hade någon kvinna i sitt liv. Gently invände att han var fullt nöjd med sakernas tillstånd. Han sa: ”I am alone – not lonely”.

Svenskans ”ensam” kan översättas på två olika sätt: Dels ”alone”, som betyder att någon rent fysiskt är ensam, till exempel ”Han var ensam i rummet”, dels ”lonely”, som betyder att någon känner sig ensam, vilket man ju kan göra även om rummet är fullt av folk.

De svenska översättare, som skriver textremsorna nertill på TV-rutan, kan nästan alltid tricksa sig runt svåröversättliga uttryck, men den här nöten blev tydligen för svår. Översättningen blev fullkomligt obegriplig: ”Jag är för mig själv”.

Jag har motvilligt låtit mig övertalas att acceptera att språket oundvikligen utvecklas, och att det inte är mycket att göra åt den saken. Men själv vägrar jag bestämt att använda modeord som tydligt har uppkommit på grund av upphovsmännens okunnighet och bristande språkkänsla.

Dessa folkdjupets ”språkvårdare” har sällan något konstruktivt att komma med. Ta till exempel just ordet ”ensam”. Här vore det ju tacknämligt om någon hittade på ett svenskt ord för engelskans ”lonely”. Men inte, då. I stället görs svenskan ännu mer otydlig, genom att ordet ”ensam” nu håller på att utgå ur språket, för att ersättas av ordet ”själv”. Nu säger man inte ”Han var ensam i rummet”, utan i stället ”Han var själv i rummet”, vilket betyder något helt annat. Exempel: ”Många före honom hade varit i detta rum, och nu var han där själv”. (Av denna mening framgår inte alls om det fanns flera personer i rummet eller inte.)

Att översätta kommissariens filosofiska mening till svenska är inte alls omöjligt. Ett förslag: ”Jag är ensamstående – inte ensam”. För övrigt finns det en svensk motsvarighet till ”lonely”, nämligen ”ensamt”. Exempel: ”Det är ensamt här om kvällarna”. Ordet ”ensamt” har en begränsad innebörd jämfört med ”lonely”, men är ändå användbart. Gently kunde ha sagt: ”Jag är ensam, men jag har det inte ensamt”.

Lite grovhugget, kanske, men ändå begripligt.

Basti

Kunglig stjärttorkare

Jag kritiserar ofta andra för att de använder ord som de inte förstår innebörden av. Därför försöker jag själv att inte bara veta betydelsen av de ord och uttryck jag använder, utan att också veta något om ordets uppkomst. Numera är detta oftast enkelt – vi har ju det välsignade internet.

Därför sökte jag här om dagen på ordet ”strykpojke”. Det visade sig dessutom finnas i både tyska (”Prügeljunge”) och engelska (”whipping boy”).

Fram till för bara några årtionden sedan ansågs det i större delen av världen att det var nyttigt för barnen att få stryk då och då. Det ansågs till och med att det var föräldrarnas plikt att regelbundet slå sina barn. De föräldrar som inte gjorde det, ansågs försumliga och ansvarslösa.

Men inom adeln uppkom ett svårlöst problem. Furstars och prinsars lärare var undantagslöst av lägre rang än sina elever, och man kunde ju inte tillåta att en obetydlig guvernant bar hand på en kungason. Å andra sidan kunde man inte heller låta prinsen komma undan ostraffad. Det skulle ju förstöra hans uppfostran.

StrykpojkeDå var det något snille som kom på en lösning. En kamrat till prinsen utsågs till strykpojke. Kamratens uppgift var att i prinsens ställe ta emot bestraffningar för det ofog som prinsen gjort.

Kungliga personer särbehandlades fordomdags på de märkligaste sätt. Man kan bara småle lite sarkastiskt åt den byråkratiska tankegången bakom systemet med strykpojkar, men det fanns annat som får en att ta sig för pannan. Under medeltiden fanns det en befattning vid de kungliga hoven, som låter som ett dåligt aprilskämt: Det fanns en tjänare som hade till uppgift att torka kungen i ändan, när denne hade bajsat på dasset.

Man kunde tro att den som hade ett sådant yrke fanns längst ner på den sociala stegen, likt de ”kastlösa” personer som tömde latrintunnorna. Men det är skillnad på skit och skit. Den kungliga stjärttorkaren hade en mycket hög social status. Sådana befattningshavare utvaldes bland grevar och hertigar.

Och det fanns faktiskt goda skäl till befattningens höga status: Den Kungliga Stjärttorkaren var den ende personen i riket, som dagligen fick vara ensam med kungen, och således hade goda möjligheter att påverka honom. Så det var ju inte konstigt att även den allra finaste adeln var noga med att hålla sig väl med en man som hade till uppgift att torka skit.

Basti

 

 

Den gåtfulla plånboken

PlånbokJag är vanligtvis inte den som borrar mig ner i långa artiklar i DN:s kulturbilaga (även om det händer), men den 16 maj gjorde jag det. Då hittade jag en tvåsidig artikel som handlade om plånboken. Jag insåg att jag i hela mitt liv har använt ordet ”plånbok” utan att ha en aning om hur ordet har uppkommit. Varför kallas ett platt litet läderfodral, avsett att förvara pengar i, för ”plånbok”? Vadå ”plån”? Vadå ”bok”?

Författaren till ovan nämnda artikel, Jan Holmberg, filmvetare och VD för stiftelsen Ingmar Bergman, har hittat förklaringen i en uppsats om Hamlet och hans tids skriftteknologier, publicerad i Shakespeare Quarterly nr 4/2004. Vid ett tillfälle utropar Hamlet: ”Min plånbok hit! Det måste skrifvas upp!”

EvighetsblockDet som Hamlet efterfrågar är alltså inte sin penningbörs, utan någon slags anteckningsbok. Efter en grundlig undersökning kommer författarna till uppsatsen fram till att Shakespeare avsåg ett slags anteckningsbok, där bladen var gjorda av vaxbestruket pergament. Liksom på plånbokens föregångare, vaxtavlan, kunde man utplåna texten, och återanvända bladen. Där har vi förklaringen till ordets första del, ”plån-”. Och slutledet ”bok” är ju tämligen lättbegripligt.

Men varför kallas ett läderfodral, avsett för sedlar och mynt, för ”plånbok”?

Det var, kan man säga, på grund av produktutveckling. På den ursprungliga plånboken lade man till ett par förvaringsfack, som man exempelvis kunde ha pengar i. Så småningom kom de vaxade bladen ur bruk, och kvar blev då läderfacket för pengar. Men beteckningen ”plånbok” överlevde.

Jag trodde först att mitt fynd av förklaringen av ordet ”plånboks” uppkomst var ett scoop. Men det visade sig att denna förklaring finns med i både Wikipedia och Nationalencyklopedin. Det blir en guldstjärna i boken för båda två.

Basti

Nedre bildtext:

En modern variant av Hamlets plånbok finns faktiskt fortfarande i bruk. Den svenska benämningen är ”evighetsblock”. (Ja, modern och modern – den uppfanns för runt hundra år sedan.)

Tevä, liksom

Talspråket och skriftspråket är sinsemellan olika, av naturliga skäl. När man skriver, har man mer tid på sig för att tänka efter, och man kan gå tillbaka i texten och göra rättelser, innan man skickar meddelandet till mottagaren. När man talar, har man mycket kortare betänketid, och det som är sagt är sagt, och kan inte raderas. Toleransen för felsägningar är därför större i talspråket.

Men i talspråket finns det felsägningar och språkliga avarter som ständigt upprepas. Dessa tycker jag gott kan vara lovliga byten för förebrående harklingar från oss språkpoliser. Det finns till exempel ord och uttryck som helt saknar funktion eller betydelse.

så att…
Detta uttryck har en inbromsande funktion. När talaren avslutar en replik med ”så att…”, så betyder det ”jag skulle helst vilja fortsätta prata, eftersom det är så pinsamt när det blir tyst, men jag kan inte hitta på något mer att säga”. I ett sånt läge är det bättre att hålla tyst.

alltså så här
Innebörden är ”hör upp, och avbryt mig inte, för nu kommer jag med en längre förklaring”. Men detta lär ju framgå av förklaringens ordalydelse.

Sedan har vi så kallade ”vag-görare”. Det är ord och uttryck man använder när man vill friskriva sig från ansvaret att säga något alltför preciserat.

liksom
Säger man ”Bilen var brun”, och det sedan visar sig att den var grå, så har man gjort bort sig genom att ge en felaktig beskrivning. Detta garderar man sig mot genom att säga ”Bilen var liksom brunaktig”.

om man säger så
Har samma innebörd och funktion som ”liksom”.

alltså, vahetere (vad heter det), va
Detta är betydelselösa utfyllnadsord, rent verbalt ogräs, som helt saknar funktion. (Ordet "alltså" kan förstås också ha en "legal" användning.)

Alla dessa ord och uttryck kommer och går. För sextio år sedan, när jag växte upp, var ”alltså” en landsplåga. Just nu är det helt onödiga ordet ”liksom” på modet. Detta ord är intressant. Vanligen är det så, att den som kommer på sig själv med att använda utfyllnadsord, försöker vänja sig av med det. Så är det inte med ”liksom”.

Numera har mediemänniskor ett mycket starkare flockbeteende än förr. När någon trendsättande kändis säger något offentligt, så efterapas detta av flocken. Att ”liksom” har fått ett så snabbt och stort genomslag, beror just på detta.

Ett annat exempel på flockbeteende är uttalet av TV (dvs television). Denna förkortning består av bokstäverna T och V, och uttalas följaktligen ”teve”. Men för tre år sedan var det någon mediekändis som började säga ”tevä”, och inom en månad slog detta igenom bland mediefolket.

Men märkligt nog har vanligt folk inte hängt på. Så nu säger mediefolket ”tevä”, medan vanligt folk säger ”teve”.

Basti

Får man säga "tupp" på engelska?

Engelsmännen anser sig vara världsmästare på att behärska det egna språket. Det är enligt min mening en självöverskattning.

En god vän till mig var nyligen i London. Under en konversation kom samtalet in på ämnet höns. Min goda vän använde då ordet ”cock”, vilket betyder ”tupp”. En av de engelsmän som deltog i samtalet, såg då pinsamt berörd ut. Det framkom sedan att engelsmannen ansåg att min goda vän hade sagt ”kuk”.

Detta var i och för sig sant, men samtidigt avslöjade engelsmannen sin okunnighet om det engelska språket.

TuppGrundbetydelsen av engelskans ”cock” motsvaras som sagt av svenskans ”tupp”. Man kan väl anta att det från början var avsett som en förmildrande omskrivning att på engelska kalla det manliga könsorganet för ”tuppen”.

Vad engelsmännen inte tänker på, är att ”cock” har en rad olika betydelser. Om en engelsman kallar någon för ”cock”, så menar han troligen ”kaxig person”. Om han slår sig på tummen med hammaren, kan han utbrista ”Oh, cock!”, vilket ungefär betyder ”fan, också!”.

Det kära barnet kan också kallas ”Prick”, ”Thing”, ”Dick” eller ”Willie”. De två senare benämningarna är särskilt intressanta. ”Dick” är en vardaglig förkortning av förnamnet ”Richard”, som är ett av anglosachsarnas allra vanligaste förnamn. ”Willie” är en kortform för det lika vanliga namnet ”William”.

Ovan nämnde engelsman, som reagerade för det fullständigt korrekt använda ordet ”cock”, kallar dagligen vänner och bekanta för Dick eller Willie, utan att anse detta vara det minsta pinsamt.

Att själva hålla isär tuppens alla olika betydelser är uppenbarligen inget problem för engelsmännen. Däremot blir de fnittriga om en stackars utlänning beställer ”coq au vin” på krogen. Jag tror detta har att göra med engelsmännens pubertala sexualfixering. De tycks anse att inget skämt är fulländat, om det inte har sexuell anknytning.*

KUK Kyrkans UngdomskörHär i Sverige är det mer ordning och reda i benämningarna. Ingen svensk skulle komma på tanken att döpa sin lille son till ”Petterniklas”.

Basti

*Jag måste i sanningens namn erkänna, att det ligger en viss sanning i detta. Min favorit-limerick lyder sålunda:

There was a young lover from Kent
who’s dick was crooked and bent
He put it in double
which caused him some trouble
Instead of coming, he went

 

Vem är grön bakom öronen?

Jag har länge försvarat de översättare som skriver svenska undertexter till utländska filmer. Jag har ansett att antalet språkfel är försvinnande litet, i förhållande till den enorma mängd texter som dessa översättare ska producera, oftast under hård tidspress. Jag håller fortfarande fast vid den bedömningen. Men jag måste erkänna att det börjar märkas att de underbetalda översättarnas medelålder börjat sjunka betänkligt. Detta gäller även skribenter i allmänhet.

Den låga åldern, och den därmed ringa erfarenheten, sätter sina spår. Det märks med pinsam tydlighet att skribenterna ibland använder talesätt som de inte förstår innebörden av. Ett vanligt förekommande exempel är uttrycket ”han är ingen dununge”.

Innebörden av detta talesätt är lätt att förstå. En ”dununge” är en fågelunge som bara har dun, och inga fjädrar. Den kan inte flyga, och är därmed hjälplös och beroende av föräldrarnas skydd och vård.

Denna enkla tankegång är tydligen inte självklar för den nutida människan, vars kontakt med naturen är sparsammare än förr. Någon mer eller mindre inflytelserik skribent har hört fel, och säger ”han är ingen duvunge”. Denna felsägning snappas upp av andra, och sprids. Därmed förlorar uttrycket sin beskrivande innebörd. Varför skulle en duvunge vara mer hjälplös än andra fågelungar? Det kan tyckas petimäteraktigt att gnälla om småsaker, men det är sådant slarv som i längden gör att språket förlorar sin tydlighet och precision.

Ett liknande exempel av närmast komiska dimensioner noterade jag när jag tittade på ett avsnitt av den brittiska polisserien ”Lewis”. I den svenska undertexten stod det ”du är visst inte grön bakom öronen”. Den språkvurpan var så grov att det faktiskt inte framgår om det var en komplimang eller en förolämpning.

KalvDet korrekta uttrycket är som bekant ”du är inte torr bakom öronen”. Uttrycket syftar på det faktum att när en kalv föds, så har den öronen tätt bakåtstrukna. Detta får till följd att när kalvens övriga kropp har torkat, så är den fortfarande inte torr bakom öronen. Den som inte är torr bakom öronen är således en nybörjare, en oerfaren person.

Slutligen får jag väl lov att förtydliga ordet ”petimäter”, som jag använde här ovan. Det står för en överdrivet noggrann person, som ägnar sig mest åt småsaker. Ordet är en försvenskning av franskans ”petit-maître”, vilket betyder ”liten herre”. Därmed avses en lillgammal gosse, som tillrättavisar dem som egentligen är klokare än han.

Och det uttrycket passar väl för övrigt ganska bra in på en språkpolis som undertecknad.

Basti

I Sverige finns inga gamla människor

Låt oss säga att du talar med en japansk affärsman. Du frågar: ”Kan ni leverera på torsdag?”

Japanen vet att han inte har en chans att kunna leverera så snabbt. Men som väluppfostrad och konflikträdd japan vill han inte göra dig ledsen genom att svara något så brutalt som ”Nej”. Så i stället säger han: ”Ja, men det är mycket svårt”.

Bugande japanAtt något är ”mycket svårt” innebär ju faktiskt att risken är stor att det inte går att genomföra. Japanen tycker att han har givit dig en tydlig varning för att han inte kan leverera på torsdag.  Så när varorna inte kommer, har du inget att beklaga dig för. Du, som är en fyrkantig västerlänning, konstaterar bara att japanen har sagt ja, och således ingått ett muntligt avtal om leverans. När du sedan inte får din leverans blir du förbannad, och anser japaner vara opålitliga.

Denna kulturkrock mellan japansk och svensk kultur borde faktiskt inte förekomma. Svenskar är lika konflikträdda som japaner. Även vi vill undvika att ge alltför brutala besked.

Om en verkställande direktör har gjort ett dåligt jobb, så säger inte styrelseordföranden ”Det här har du inte skött något vidare. Du måste skärpa upp dig.” I stället säger han ”Här finns utrymme för förbättringar.”

I Sverige anser vi att det inte är något vidare att bli gammal, och gamla människor har låg status. Därför finns det – i språkligt avseende – inga gamla i Sverige. I alla fall inte i den så kallade kanslisvenskan. Fram till pensionen är vi i övre medelåldern, därefter är vi ”äldre”, vilket ska uttydas ”äldre än medelålders”.

Därefter borde vi bli gamla, men då slår åldersskräcken till. I stället för att bli gamla, blir vi ”äldre äldre”. Alltså ”äldre än äldre än medelålders”.

Det senaste jag har hört inom genren konflikträdsla är ”Det går bättre nu”, som används i skolvärlden. Säg att du sitter i kvartssamtal med din sons lärare. Du frågar hur det går för din son. Läraren svarar då: ”Det går bättre nu”.

KvartssamtalDu uppfattar lärarens besked som att det tidigare har uppkommit någon form av problem, men att detta är på väg att klaras upp. Ett positivt besked, alltså. Men då har du missuppfattat beskedet. Det läraren vill säga dig, är att din son har fått problem.

Den språkliga logiken är tillkrånglad, men hyfsat logisk: Om det går bättre nu, så måste det ha varit sämre förut. Och om det går bättre, så innebär det att det ännu inte går bra.

Med denna språkliga fint slipper läraren obehaget att ge dig ett tråkigt besked, men har ändå gjort sin plikt, och informerat dig om att din son har problem.

Denna logik återspeglas i skräcken för betyg i skolan. Om en lärare upptäcker att en elev halkar efter, så vill hon undvika att informera eleven om detta. Man kan inte tala med eleven om så obehagliga saker. Då kan ju eleven bli ledsen. Så i stället för att se till att eleven kommer ikapp, tar man bort betyget.

Basti

Hårda bud i Bollnäs

Jag tror att jag vid något tillfälle har nämnt att jag försöker undvika att använda ord och uttryck vars grundbetydelse jag inte känner till. Som allmänt språkintresserad försöker jag låta bli att slarva med språket, i alla fall när jag uttrycker mig i skrift.

Carl BildtOm jag och andra ”vanliga människor”  slarvar lite, det spelar kanske ingen större roll, men mediafolk och politiker borde faktiskt skärpa upp sig lite. I Dagens Nyheter i dag, onsdag, finns ett exempel på hur det kan bli om man använder talesätt som man inte förstår. Och klavertramparen i fråga var ingen mindre än allas vår egen Carl Bildt.

I ett samtal med Ukrainas utrikesminister Andrij Desjtjitsia försvarade Bildt den ukrainska regeringens rätt att använda våld mot dem som ockuperar offentliga byggnader i östra Ukraina. Carl Bild sa:

”Hade några lokala välbeväpnade ligister tagit över polishuset i Bollnäs, så utgår jag från att vi hade vidtagit bestämda åtgärder och kastat ut dem med fötterna före.”

Att bli utburen ”med fötterna först” är en omskrivning av att vara död. Uttrycket syftar på det faktum att när en avliden person bärs ut från sitt hus och till begravningen, så bärs kistan med fotänden först.

Sveriges utrikesminister har alltså i ett officiellt sammanhang uttalat, att om några beväpnade ligister i Sverige tar över en officiell byggnad, så kommer vi att slå ihjäl dem, vilket Bildt underförstått uppmanar den ukrainska regeringen att göra med sina ockupanter.

Säga vad man vill om Carl Bildt, men han lägger inte fingrarna emellan.

Basti

Drönaren har fått gadd

Jag är prenumerant hos hemsidan www.militart.nu. Den är en guldgruva för den som är militärt intresserad. Ett par gånger i veckan får man intressanta artiklar inom krigskonstens område. Meningen med abonnemanget är att man ska lockas att gå med i Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks bokklubb, men det behöver man inte, om man inte vill. Och gör man inte det, så kostar det inte ett nickel. Artiklarna får man ändå.

UAVDen senaste artikeln handlar om UAV, Unmanned Aerial Vehicles. Dessa kallas populärt ”drönare”. Och därmed hamnar denna litania på sidan ”Språkhörnan”. Benämningen ”drönare” är riktigt fyndig, men det begriper inte mediamänniskorna.

De första UAV:erna var enbart spaningsflyg. De hade inga vapen, och över huvud taget inga offensiva funktioner. Därigenom kan de liknas vid drönare. En drönare är nämligen ett bi som har en enda uppgift, nämligen att befrukta drottningen. Drönarna utför inga arbetsuppgifter. De kan heller inte slåss, för de saknar gadd. Därför kom någon fiffig människa på idén att kalla de obeväpnade flygfarkosterna för ”drönare”.

Numera är UAV:erna ofta utrustade med vapen. USA satte in sådana redan i Libyen-kriget, och har ett otal gånger använt beväpnade UAV:er för att avrätta terrorister. Sådana UAV:er är alltså inga drönare, eftersom de har ”gadd”. Men den skillnaden begriper inte de korkade journalisterna, som glatt fortsätter att kalla alla UAV:er för ”drönare”.

DrönareBortsett från denna språkliga vinkling kan man konstatera, att UAV:erna utvecklas mycket snabbt. De flesta tror nog att de fortfarande är något slags förvuxna modellflygplan, som kan bäras under armen. Men nutidens förarlösa flygplan är just sådana, det vill säga i stort sett fullskaliga flygplan, som skiljer sig från vanliga flygplan endast genom att föraren inte sitter i planet, utan i ett skyddsrum på marken.

Fullskaliga UAV:er kan allt som vanligt flyg kan. Northrop Grummans X-47B testas sedan förra året på hangarfartyg. USA har köpt in ett stort antal Global Hawk, som ska ersätta alla gamla bemannade U2-plan (för spaning). Utvecklingen går som sagt i rasande fart. De tidigaste UAV-modellerna betraktas i dag som leksaker, och kan köpas på nätet.

Basti

 

Kejsarens nya språkklädsel

Horace EngdahlSom jag tidigare har bekänt, har jag under större delen av min levnad haft uppfattningen att jag talade en tämligen god engelska. Denna uppfattning om den egna språkbegåvningen har tydligen också de flesta svenskar. För min egen del har jag dock bättrat mig på äldre dar, och insett att jag varit offer för en liten livslögn. Min engelska duger till en enkel konversation om vädret, och knappt det.

Jag har nu ytterligare stärkts i den uppfattningen, efter att ha hittat följande citat av akademiledamoten och språkkännaren Horace Engdahl:

"Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det."

Basti