Myt-knäckaren
På denna sida finns en intellektuell variant av TV's "Myth Busters". I TV-programmet gör man våldsamma experiment, man spränger, man skjuter, man släpper dyr utrustning i backen med en skräll. Här använder jag endast verbala krafter för att begå lustmord på diverse omhuldade myter, som betraktas som sanna enbart därför att alla andra tror på dem. För dem som delar min intellektuella sadism kan jag utlova trevlig läsning.

Myten om Stradivarius' magiska violiner

2009-07-25

Vi har alla sedan barnsben blivit itutade att Stradivarius (eller Stradivari, som han egentligen hette) var en instrumentbyggare, vars violiner än i dag har en oöverträffad förmåga att avge himmelskt vackra toner. Ett av många försök – som jag fick höra talas om redan för ett halvsekel sedan – att förklara Stradivarius’ storhet var teorin att han lyckades komponera en speciell lack, som gav fiolens ljudlåda denna magiskt vackra klang. Vad det nu än var, så tog han det hemliga receptet med sig i graven. Därefter har ingen instrumentbyggare någonsin lyckats konstruera en fiol som ens kommer i närheten av Stradivarius’ mästerverk. Det är i alla fall vad myten påstår. Tyvärr faller den förklaringen, för med nutidens avancerade analysmetoder har man kunnat fastställa att det inte var något speciellt med Stradivarus' lack.

En annan förklaring skulle vara att Stradivarius använt trä från träd som växt upp i Alpernas magra jord under "den lilla istiden", som pågick som värst under Stradivarius levnad. Träden växte därför mycket långsamt, och träet blev tätt, vilket skulle ha givit violinerna en speciell klang. Men många violiner som byggdes av detta speciella trä blev mediokra, samtidigt som några av världens förnämsta stråkinstrument är byggda av vanligt trä. Så där föll även den teorin.

Stradivarius

Hur som helst, myten har ett sådant grepp om alla musikers sinnen, att det är praktiskt taget omöjligt för en violinist att ta sig upp i världsklass utan att ha tillgång till en stradivarius­fiol. Att ha en sådan anses innebära att man är en så skicklig musiker, att endast det absolut bästa instrumentet förmår uttrycka ens musikaliska genialitet. Om man å andra sidan inte har någon stradivarius betyder detta således, med samma logik, att man inte är skicklig nog för att behöva en. 
     På grund av denna myt kostar i dag de bästa av den gamle mästarens fioler upp till 40 miljoner i svenska kronor räknat. Stradivarius antas ha byggt sammanlagt 1 100 stråkinstrument, varav 600 finns kvar än i dag.

Bernt Lysell är en framstående violinist med en lång och tung meritlista. Bland annat har han under åren 1977-93 varit förste konsertmästare i Radiosymfonikerna, och sedan 1993 har han samma position i Kungliga Filharmoniska Orkestern. Tillsammans med violinisten och gode vännen Per Sandklef bestämde han sig för att utmana stradivarius­myten. 

Sveriges Violin- och Stråkmakares Förbund och Svenska Stråklärarförbundet engagerades. Man lade upp ett blindtest, där en sakkunnig panel fick lyssna på sex högklassiga violiner, varav en var en stradivarius. Panelen fick bara lyssna till instrumenten, inte se dem, och inte veta någonting om dem. 

Testpanelen bestod av 55 professionella stråkmusiker och stråklärare. På en läktare, där de var skymda för panelen, stod Lysell och Sandklef och spelade musikstycken som var noga utvalda så att panelen skulle kunna bedöma vissa specifika egenskaper hos violinerna, såsom ton, volym, jämnhet i höga och låga register, och i vad mån klangfärgen bar även i en stor konsertsal.

En sådan objektiv och kritisk jämförelse har ingen stradivariusviolin någonsin tidigare utsatts för. Ingen har helt enkelt vågat ge sig på myten, av ängslan för att orsaka uppror bland mytens anhängare och ägare av de dyrbara instrumenten. En jämförelse med Muhammed­karikatyrerna ligger inte långt borta. Om inte annat stod stora ekonomiska värden på spel. 

I testet deltog sex violiner. Tre av dem är byggda på 1700-talet av framstående italienska mästare – varav en är Stradivarius – och övriga tre av svenska fiolbyggare i internationell elitklass, alla fortfarande verksamma. De deltagande instrumenten var: 

  • En stradivarius, byggd 1709, värderad till 15 miljoner. Den är en av de fyra stradivarier som finns i Sverige. 

  • En violin byggd år 1722 av Giovanni Battista Guadalgnini, värderad till 5 miljoner. 

  • En violin byggd år 1766 av Januarius (Gennaro) Gagliano, värderad till 2 miljoner. (Det fanns inte mindre än 18 fiolbyggare i släkten Gagliano. Januarius var en av de allra främsta. Han var son till Alessandro, som i sin ungdom hade arbetat hos Stradivarius.) 

  • Tre svenska violiner byggda av T Zethelius, J Larsson och P Westerlund. Alla tre är värderade till 100 000 kr, alltså sju promille av vad den deltagande stradivariusfiolen är värd.

Eftersom jag redan har gjort klart att detta är en mytslakt, så har alla redan räknat ut att Stradivarius violin inte vann. Men dess exakta placering i tävlingen är en sensation. Stradivariusfiolen kom sist! 

Och här kommer nästa sensation: Den violin, som de 55 musikerna i testpanelen ansåg ge de allra vackraste tonerna, visade sig vara byggd av svensken Peter Westerlund! 

Det har alltså hittills påståtts att ingen nutida fiolbyggare kan mäta sig med de gamla mästarna. I själva verket är det så att dagens mästare inte bara till fullo har tillägnat sig de gamlas skicklighet, utan till och med överträffat den. Det är nästan symboliskt att den segrande westerlundska violinen är en kopia av den Gaglianofiol som kom tvåa. 

Om det nu faktiskt vore så, att Stradivarius’ violiner var så absolut fulländade som myten gör gällande, då skulle alla stradivarier vara i originalutförande. Det som är fulländat kan ju av definition inte förbättras. Men sanningen är att i dag ser knappast någon stradivarius ut som den gjorde från början.
      För att hänga med i konkurrensen från nytillverkade instrument har nästan alla stradivarier undergått genomgripande skönhetsoperationer. Halsen har förlängts, stall och strängar är annorlunda. På många stradivarier har man till och med öppnat ljudlådan, bytt ut basbjälken och karvat bort trä på insidan, för att förbättra klangen. På ett stort antal stradivarier ser alltså inte en enda del ut som den gjorde den dag Antonio Stradivari levererade violinen. 

Myten om de fulländade stradivarierna är alltså i själva verket sedan länge vittrad till stoft. Mellan skål och vägg är det ingen expert som tror på den. Den gode Antonio hade inget hemligt recept. Han tog ingenting med sig i graven. Världens bästa violiner är inte från 1700-talet, de byggs i dag. 

Det borde rimligtvis finnas två tänkbara anledningar till att en fiol kan vara värd en förmögenhet. Den ena är att den är oöverträffad som musikinstrument. Den andra är att den är ett museiföremål, eftertraktat bland stenrika samlare.
      Men stradivarierna är alltså inte oöverträffade. En svensk instrumentbyggare, som utanför den inre kretsen av konsertmusiker är helt okänd, kan ju bygga en likvärdig violin. För priset av en enda av världens dyraste stradivarier, kan man köpa 400 (fyra hundra!) violiner som håller minst samma klass.
      Som museiföremål eller samlarobjekt duger de knappast heller. Vilken samlare vill ha ett objekt där varenda del är utbytt eller modifierad? Vilken tågentusiast skulle vara intresserad av ett renoverat ånglok där man har glasat in förarhytten, monterat på spoilers runt om och bytt ut ångmaskinen mot en automatväxlad dieselmotor? 

Men varför orsakade Bernt Lysells sensationella test inga reaktioner alls i musiker­världen? Hur kan stradivariusmyten överleva detta förkrossande, ovedersägliga nederlag? Hur kan någon, med full vetskap om den oglamourösa sanningen, fortfarande tänka sig att betala hisnande 40 miljoner för en Stradivarius­fiol?
      Det beror helt enkelt på att människan inte alls är så rationell som hon tror. Hennes beslut vilar nästan alltid på diffusa, känslomässiga skäl, och mycket sällan på förnuft och sakskäl. Därför kan en myt förbli så ohyggligt stark, trots att den är i grunden avslöjad. 

Basti

Foto: Wikipedia